LAHOLM

Äntligen valdes kvinnorna in i maktens boningar. Men hur blev det? Hur togs fåtalet kvinnor emot av männen? Ibland belönades de med en riksdagsplats. Ibland behandlades de som luft eller med en ”nidbild”.

Kvinnor från den här tiden vittnar om hur man aldrig blev lyssnad på. Inte blev kallade till nomineringsmöten. Inte räknades som en fullvärdig partimedlem på grund av sitt kön.

Många av de första kvinnliga politikerna gav upp. Det var främst i de ”mjuka” nämnderna som kvinnorna fick makt att påverka. I Laholm berättas om den typ av motstånd som rådde mot kvinnor i politiken.

    TORA SIMSSON

Tora Simsson blev år 1921 invald i Laholms stadsfullmäktige för högerns parti. Hon utbildades i privata flickskolan i Laholm och var strängt religiös. Tora levde ensam med två fosterbarn och blev med tiden föreståndare för hemslöjden. På fritiden engagerade hon sig i politiken och skötte sina tre fastigheter.

I skämtsamma illustrationer i tidningen ”Hallänningajul” avtecknades Tora som en storväxt dam som tampas med fullmäktiges herrar (se bildspelet). Vid nästa val förlorade Tora sin plats i stadsfullmäktige.

Kanske hade uppmärksamheten blivit för mycket. Hon återkom därefter inte. Laholm styrdes återigen av enbart herrar fram till år 1935. Tora satt dock kvar i fattigvårds-, barnavårds- samt pensionsnämnderna.

    BERTA ANDRÉASSON

Bertha Andréasson gjorde sitt inträde i Laholms politik på 1940- och 50-talet och kämpade bland annat för en kommunal barnomsorg. De första åren som lokalpolitiker fick Bertha uppleva hur svårt det var för en kvinna att göra sin röst hörd. ”Mitt parti var tyvärr ingen föregångare när det gällde att släppa fram kvinnor.

Vi fick väldigt fin utbildning genom SSU och ABF och var kunniga och medvetna. Men vi hade ingen som helst makt. Kvinnorna fick komma fram till en viss gräns, men inte längre. Bertha gick med i SSU redan som 13-åring och skolades inom rörelsen.

Blev ordförande i kvinnoklubben och kämpade för att få en socialdemokratisk kvinna invald i Barnavårdsnämnden. Men fick ställa upp själv efter att ingen kvinna vågade kandidera på grund av motståndet från sina män.

Så var det också när vi bildade kvinnoklubben.
Männen sa: ”Visst, gör ni det, men min kärring ska inte vara med.

Från år 1959 till kommunsammanslagningen år 1971 satt Bertha i Stadsfullmäktige och hann vara representerad i nästan alla kommunala nämnder. När hon begärde ordet upplevde hon att männen slutade att lyssna.

Så Bertha började istället föreslå sina idéer till män. År 1974 tackade Bertha Andréasson nej till en plats i riksdagen och fortsatte istället sin politiska resa inom landstinget.

Ibland avfärdade de mig och sa ”nej, det är omöjligt”, men sedan förde de fram förslaget som sitt eget. Då skrattade jag inom mig. Det spelade ingen roll att jag inte fick äran för något som blev bra. Ändamålet fick helga medlen.